Varför existerar jag? Varför finns jag i denna onda värld? När jag mår som jag gör? Jag orkar fan inte må skit längre. Även om jag har världens underbaraste man som jag älskar så mår jag ändå inte bra. Vad kan det vara? Varför mår jag så här? Kan inte sätta finger på det. Vill men kan ej. :(  Önskar att jag kunde förstå varför jag mår som jag gör. Men kanske har med min barndom som är en av dom värsta sakerna i mitt liv. Kan ha med min mamma att göra så som hon har behandlat mej och kallat mej för saker. Kan kanske beror på vänner som sviker en stup i kvarten eller bara lämna skåne utan att meddela. Det kan vara så himla mycket. Men kan berätta lite om sakerna.

Om min  barndom: jag kommer inte berätta allt för vissa saker vill jag ha för mig själv och tycker inte att vissa skall läsa det. Men i alla fall här kommer det mesta av handlingen. År 1995 hamnade jag på fosterhem utanför Ekeby. Jag började en ny skola. Och jag minns den dagen min social sekreterare jag hade som hämtade mej och lämnade mej på fosterhem. Minns den dagen så bra så att jag bara gråter av den. Jag var hos pappa.  Mamma var med min lillebror som var några månader hemma hos sig. När jag och min social sekreterare gick till bilen då såg jag mamma. Jag satt i bilen och jag kollade i bakrutan och jag grät så jag vet ej hur jag skall beskriva det. Det var den värsta dagen i mitt liv. Men i alla fall kom till fosterhemmet började en ny skola. Och som vanligt på denna nya skolan….. Blev jag mobbad… Inga vänner… Kände mej så utanför…. I åkurs 6. Så fick vi gå utanför skolan om vi hade föräldrarnas / fosterföräldrarnas tillstånd. Och utanför skolan var där en liten å.. Väldigt djup. Minns ej hur djup dock men i alla fall jag hoppade i och försökte dränka mig. Har mått så jävla dåligt. Min foster pappa slog mej 2 gånger. Och jag fick all skit i det husållet. Sen när jag började högstadiet det vill säga 7-9 fortfarande lika mobbad. Alla snackade skit om en. Så fort man såg en kille som man gillade så fick hela skolan reda på det och mobbade mig pga det. Jag var så nära på att börja skära mej själv när jag började 7.an. Jag orkade inte må som jag gjorde. Jag var alltid själv. Åt med min foster familj frukost/lunch på helgerna och då middag. Resten av tiden var jag på mitt rum med hög musik och satt och grät hela dagarna. Ingen såg hur jag mådde. Ingen brydde sig . Varken min pappa eller mamma kunde se det. Men i alla fall jag kom där ifrån när jag började gymnasiet. Började må bättre gick ner i vikt jätte mycket. Var lycklig. Men nu vet jag inte mer.

Sen mina vänner: Jag vet snart inte mer vilka som är mina vänner. Jag känner att jag inte kan lita på någon. Men ta ej illa upp. Men där e vissa jag kan lita på mer och jag hoppas ni vet vilka ni är.. Men det är nästan alltid jag som skriver till dom vännerna jag vill vara vän med som aldrig skriver till mig så får man bara en massa skit tillbaka. Att jag till exempel har inte skriver eller att dom inte har tid. Visst mina vänner kan oxå må dåligt men jag frågar i alla fall varje dag hur dom mår för att jag bryr mig om dem. För jag älskar dom vännerna jag har. Men jag kanske gör fel. Jag kanske inte skall ha några vänner alls? För allt man gör blir bara fel. Jag pallar inte …

Ang min mamma: Jo det är såhär att min mamma älskar att trycka ner mig så jag mår skit och bara vill ta mitt jävla liv. Men som tur är har jag inte hört något ifrån henne på länge. Men här är i alla fall lite info. Jo vi bodde ju i perstorp jag och min man i en 2.a köpte en valp av henne som är världens goaste. Gjorde en avbetalning på 500Kr i mån. Inga problem med det. Men här kommer det. Hon fixade en nyckel till vår lägenhet utan att vi visste om det. Sen när vi var hos ett par kompisar på kvällen och spelade monopol, kom hem vid 1-2 på natten.  Så var där tänt i hela lägenheten och hon påstår att vi är senila och hade glömt släcka. Men vi hade släckt. Sen så min mans bror och fru hade oxå köpt en valp på avbetalning av mamma. Men hon förstod inte att deras son var i en stor riskzon. Så hon tryckte mig och Patrik rätt upp i väggen för att ringa dom varje dag så att dom kunde betala valpen. Vi fick skit. Mamma kallad mig för psykopat, dum i huvudet, pyskad, att jag borde lägga in mig på psyket, att jag inte kan ta hand om mig själv och hunden. Hon hotade med att ta tillbaka Zero en massa gånger och anmäla Patriks bror och fru för att dom inte betalade för deras när hon visste situation. Hon sa såhär: Jag tycker synd om den lille dör men inte om föräldrarna så som dom håller på så borde dom inte ha barn överhuvudtaget eller djur. Fy fan vad jag grät den dagen.

Ja här var rätt mycket fakta om varför jag mår som jag gör. Men just nu kan jag inte sätta finger på varför jag mår som jag gör..

Och jag hoppas att ni som vet att ni är älskvärda vänner inte tar åt er.

Ciao.